Resan på livets väg

Nu va det länge sen igen. Får liksom aldrig tiden att skriva, tyvärr.
Träffade en underbar vän från Taizéresan igår. Vi hade en underbart mysig eftermidda med både fika och mycket prat om det ena och det andra! Tack för att jag fick träffa dig och för att jag får lära känna dig mer och mer. Du får mig att le, får mig att se på saker på ett annat sätt en vad jag gjorde innan och du kommer alltid med de finaste citaten när dom som mest behövs utan att du vet om det! Längar tills vi ses igen min vän!
Imorrn bärdet av till kreta med mamma em hel vecka!!! Ska bli så himmla kul bara du och jag! Och bra väder ska det bli också hela veckan!!! Efter det blir det grillfest hos mina kusiner med utklädning, årets tema: JUL! Men det ska väll inte bli så svårt, jag behöver nog inte klä ut mig kan ju komma som pepparkaka!Haha För det är väll så jag kommer se ut när jag kommer hem kan jag tro!!! ÅÅÅÅ vad jag längtar!! Men nu är det nog bäst att jag går och packar klart det sista ! Ses när jag kommer hem alla vänner!!!

Nu är den över. Hela den veckan jag har gått och längtat efter hela våren. Det blev inte alls som jag hade tänkt, men jag vet inte om det blev varken bättre eller sämre? Det va vilket fall en helt obeskrivlig upplevelse, någonting som man inte riktigt kan förklara. Mycket kom upp, saker som man visste fanns där inne, men som inte ville eller fick komma ut. Och även om man inte ville så gick det inte att stoppa det från att komma. Jag var varken redo eller beredd på det, men det spelade ingen roll. Det kom och det kanske var bra, i längden. Även fast det inte känns så nu, och deffenitivt inte kändes så då.
Men jag hade tur, för jag fick täffa er E o N. Och det är jag så obeskrivligt glad för. Tack för att ni fanns där. För att ni såg när jag va ledsen och lät mig vara det. Tack för att ni lyssnade och tog min hand när jag behövde det. Tack för alla kramar och värme jag har fått under den här resan. Tack för att ni brydde er! Ni fick en speciel plats i mitt hjärta.
Så nu är det upp till mig och fortsätta bearbeta det här. Hoppas att det går, vet inte om det går ensam men då måste man nog ta mod till sig och försöka be om hjälp.. eller bara hitta nån som lyssnar. Förhoppningsvis så löser det sig tillslut! Den här resan har fått mig att se på vissa saker på ett annat sätt, det har öppnat nya vägar.
Förhoppningsvis var det här en början på ett nytt kappitel i mitt liv. Jag hoppas verkligen att det har hjälpt, även om jag inte ser det just nu. Kanske har det satt tillräckligt djupa spår för att kommas ihåg när det behövs. Men vad som än händer kom ihåg en sak! Du är aldrig ensam! Och du är inte mindre värd eller mindre betydelsefull än någon annan. Du är bra precis som du är!