Resan på livets väg

Jag vill att du ska förstå. Men jag vill inte berätta. Vad är det som är så svårt... Varför ska en flicka på sexton år behöva säga till sin fröken att hon behöver gå hem, sätta sig på en stol och reda ut sitt liv i helgen. Varför? Jag vet ju inte ens själv. Men på nått sett så är det sant. Det är bara det, att det skulle va så mycket lättare att känna såhär om jag visste varför? Jag har inte en ända bra orsak. Mitt liv består just nu av en massa saker som jag inte vet. Hon frågade mig om jag hade nån bästa vän, eller nån vän alls att prata med eller nån vuxen. Hon sa att hon blev orolig. Jag vet inte? Var det enda svar jag kunde ge. För jag vet inte, just nu vet jag inte vem jag ska vända mig till. Vem som vill va min vän eller inte. Jag bara önskar att allt kunde va som det var. Kan du inte bara backa tiden åt mig, snälla! Varför kan jag inte få va den där lilla söta blonda flickan, som det bästa hon visste va att få springa och känna den varma vinden blåsa genom sitt utsläppta hår. Få leka tills hon var så trött att hon inte orkade stå. Som var fri utan bekymmer.Snälla kan jag inte få backa tillbaka dit! Jag känner inte igen mig själv längre, jag vet inte vart jag står och jag vet inte vad jag vill. Varje gång jag tror mig veta så tappar jag fästet under mina fötter, och faller åter i det tomma intet. Jag vet inte längre vem jag är, eller varför allt blev såhär. Snälla säg mig: Vem är jag? Och vad gör jag här?