Relation till Gud

"Who am I, that the Lord of all the earth. Would care to know my name, would care to feel my hurt.
Who am I that the bright and morning star would choose to light the way.
For my ever wandering heart, not because of who I am. 
 But because of what You´ve done, not because of what I´ve done.
But because of who you are..."

"...- Still you hear me when I´m calling.
Lord You catch me when I´m falling.
And You´ve told me who I am. I am yours"
Who am I - Casting Crowns

Ända sedan förra årets resa till Taizé har jag funderat mycket på min relation till Gud. Vad har jag för relation till Gud? Vad förväntar han sig av mig, och vad förväntar jag mig av honom? Under årets resa till Taizé fick jag mycket tid till mig själv, mina tankar och funderingar. Utmattad och förvirrad åkte jag dit för att finna svar, för att finna kraft och ro. Jag hade svårt att se vad jag skulle göra för att hitta tillbaka. Men där fanns Gud, och med öppna armar slöt han in mig och jag fick vila i hans nåd och gemenskap. Det ända jag behövde göra var att våga ta emot och fyllas. Det va jobbigt och krafterna tröt ofta. Jag kände mig så förvirrad och skuldbelagd. Vad hade jag gjort för att förkäna din kärlek? Vad gjorde att jag var fortfarande värd det? Men han övergav mig inte, han vände mig inte ryggen och stängde dörren. Han fanns kvar.Han fanns där för mig, utan att ställa motkrav, utan tvång. Idag är jag inte lika rädd för att be, för att våga ta emto allt vad du har att ge till mig  Och jag vill hoppas att jag fortfarande, hur långt ner jag än sjunker och tvivlar, är värd hans kärlek och nåd.   

Tillsammans ska vi vandra i tron på varandra


Taizé

Äntligen! Imrogon bär det så äntligen av till taizé! Som jag har längtat efter den här veckan. Hela året. Det har varit ett sånt där mål att hänga upp sig på när allt varit kämpigt eller gått lite extra trögt. Jag försöker att inte oroa mig för vad som skulle kunna hända, eller vilka tankar jag möjligtvis skulle kunna tänka, eller vad som skulle kunna komma upp och få tårarna att trilla. Nej, jag ska bara åka dit med öppna armar och ett öppet sinne och ta emot vad som är. Bara andas och vara! Det är det jag behöver, jag vet det! Jag ska njuta ev den här veckan. Jag ska vara jag och ingen annan. Och om det blir som förra året, kommer jag trots allt som har hänt eller skulle kunna hända vara lite öppnare, lite lugnare och ha mer ro och frid än nu.

Ett steg i taget.
Ett andetag i sänder.
Och allting kommer att gå bra.
Allting kommer bli bra!

Nu stänger jag igen resväskan för sista gången för nu är allting klart!
Imorgon bär det av!
/ S

RSS 2.0