Lovsång och pilgrimsvandring
Hoppas vi får tillräckligt med sömn inatt först och att vi inte blåser bort på vägen imorrn, men det ska nog gå bra!
Annars finns det alltid fina vänner att hålla i handen.
Längtan
Idag är det studiedag!!!
Var inne och läste på en väns blogg precis. Hon ska hålla ett föredrag om taize och allt vad det innebär.
Det kommer säkert att gå jätte bra! Det är ju ett sådant specielt och helt obeskrivbar plats egentligen om man tänker efter, men det känns väll extra specielt eftersom det var så vi fick lära känna varandra. Vilket jag är så oerhört glad för! Samtidigt kom jag på mig själv med att fundera hur det kommer att bli i sommar? Eftersom jag bara har varit i där en gång så förknippar jag det ju med de personer som var med särskilt två. Ibland kommer jag på mig själv med att längta tillbaka dit, men frågan är om det bara platsen eller om det var just upplevelsen vi hade tillsammans? Förmodligen så är det båda! Just nu så kunde jag inte låta bli att lyssna på taize sånger och drömma mig en aning tillbaka. Även om det kanske kommer kännas annorlunda när ni intge är med så har jag ju våra minnen!
Förhoppningsvis får jag träffa många nya och speciela människor i sommar!
Men första gången är alltid första gången!
Jag har iallafall ett mycket specielt kort som jag inte kommer åka utan.
På så sätt är ni där ändå!
I mina tankar!
Ki/balans
Nu ska jag strax bege mig till kyrkan , det är mässa kl.18. Det ska bli skönt att gå dit, det finns några speciela personer jag ska tända ett ljus och be för ikväll, några personer som jag saknar extra mycket nu.
Sen blir det ungdomsgrupp hela kvällen. Mycket mysigt!
Imorrn är det studiedag! Jippi!
Den är väl behövd!
Om Gud älskar mig varför kan då inte jag?
Har funderat en hel del över min situation och min "problem" i perspektiv till det som har hänt.
Det känns inte riktigt rätt, men jag vet inte...
Vad är det som gör att jag inte kan tycka om det jag gör eller älska mig själv för den jag är?
Om Gud kan älska mig för den jag är och inte för den jag försöker vara eller det jag gör, varför kan då inte också jag? Ibland så undrar jag vad som skulle hända om jag släppte kontrollen?
Vad skulle hända om jag slutade vara nånting som jag inte vill vara och bara är jag?
Vad skulle hända om jag slutade vara så rädd för att göra fel eller att inte passa in?
Vem skulle jag vara då?
Det skrämmer mig en aning att inte veta,.
Men jag skulle så gärna vilja försöka!
Känslor i en tavla
En kväll satt en flicka på en bänk i en stad.
Allt runt om henne var mörkt förutom en liten strimma ljus från en gatlyckta någonstans.
I hennes händer låg en liten tavla.
En tavla hon fått av någon speciell, någon som betydde det mesta för henne.
Flickan brukade ofta sitta där på bänken och beundra den lilla tavlan.
Allt hon kände fanns där. Utan att hon visste varför, men det kändes bra!
En månad senare satt flickan fortfarande på sin bänk.
Men nu fanns där ingen strimma ljus, gatlyktan var släckt.
Den lilla tavlan i hennes händer var trasig.
Det tunna glaset som omslöt den lilla tavlan hade gått i tusen bitar i hennes händer.
Det var glas överallt, det skar in i hennes små händer men det var som om hon inte märkte det.
Hennes blick var fäst på den trasiga tavlan.
Det var som om färgen sakta rann ut och bilden bleknade bort.
Med färgen rann också alla känslor och minnen hon hade lagt i tavlan ut.
Nu gjorde det ont i henne.
Hon visste inte vad som var värst, men inte var det de små glasbitarna i hennes händer .
Nu kändes allting fel.
Hon ville skrika, hon ville gråta.
Men ut kom inget ljud heller inga tårar.
Hon reste sig upp.
Bitarna från den trasiga tavlan trillade en efter en till marken.
Hon vände sig om och gick därifrån. Långt långt bort.
Dit skulle hon aldrig mer återvända.
Det kan aldrig bli så mörkt
Även om det är jätte jobbigt så hade jag väntat mig att den dagen skulle va värre... men den blev jobbigt nog.
" Det kan aldrig bli så mörkt att du inte ser ljuset när det tänds."
Idag tändes ditt ljus. Någonstans långt långt där bakom all smärta, ilska och tårar så tändes ditt ljus.
Förhoppningsvis vänder det nu.
Jag tror och hoppas så mycket att detta blev en vändpunkt.
Men det hade inte behövt gå så här långt!
Den smärta du har utstått var inte rättvis. Den är inte rättvis!
Men på nått sätt ska vi klara det här tillsammans.
Vi kan inte lösa varandras problem . Men vi kan finnas här för varandra och stötta finnas tillhands när det behövs.
Du betyder så mycket för mig. Ni betyder så mycket för mig.
Jag kan inte alltid bära er på mina axlar men jag kommer alltid bära er i mitt hjärta.
Tack för att ni finns, Tack för att ni fortsätter kämpa även när det är jobbigt!
Vad som än händer så har ni alltid en speciell plats i mitt liv!
Tack för att ni är mina vänner
Nytt år och nya möjligheter!
Nya förväntningar, nya krav men också nya möjligheter!
Tänk om..tänk om detta kan få bli ett bra år!
Jag skulle så gärna vilja det. Jag skulle så gärna vilja att allt bara blev bra!
I år vill jag hitta den jag söker efter. Den jag vet finns där långt inom mig men som hela tiden tycks krypa längre och längre in. Ibland är du synlig och ger mig hopp, men lika snabbt försvinner du in i skuggorna igen.
Jag skulle vilja visa alla vem jag är, igentligen. Den jag var.
Tänk om det skulle kunna gå.
Då kanske jag någon gång kunde få bli som ni.
Då kanske jag också skulle känna mig som en del av allt.
Då kanske jag inte skulle vara glömd.
Det känns även om ni inte tänker på det.
Det gör så ont att behöva se efteråt.
Även om det inte stämmer för er så är det så det känns för mig.
Jag vill bara att ni ska veta, även om jag vet att det knappast är nogon av er som kommer att läsa detta.
Ibland blir det bara för mycket...
