Känslor i en tavla
En kväll satt en flicka på en bänk i en stad.
Allt runt om henne var mörkt förutom en liten strimma ljus från en gatlyckta någonstans.
I hennes händer låg en liten tavla.
En tavla hon fått av någon speciell, någon som betydde det mesta för henne.
Flickan brukade ofta sitta där på bänken och beundra den lilla tavlan.
Allt hon kände fanns där. Utan att hon visste varför, men det kändes bra!
En månad senare satt flickan fortfarande på sin bänk.
Men nu fanns där ingen strimma ljus, gatlyktan var släckt.
Den lilla tavlan i hennes händer var trasig.
Det tunna glaset som omslöt den lilla tavlan hade gått i tusen bitar i hennes händer.
Det var glas överallt, det skar in i hennes små händer men det var som om hon inte märkte det.
Hennes blick var fäst på den trasiga tavlan.
Det var som om färgen sakta rann ut och bilden bleknade bort.
Med färgen rann också alla känslor och minnen hon hade lagt i tavlan ut.
Nu gjorde det ont i henne.
Hon visste inte vad som var värst, men inte var det de små glasbitarna i hennes händer .
Nu kändes allting fel.
Hon ville skrika, hon ville gråta.
Men ut kom inget ljud heller inga tårar.
Hon reste sig upp.
Bitarna från den trasiga tavlan trillade en efter en till marken.
Hon vände sig om och gick därifrån. Långt långt bort.
Dit skulle hon aldrig mer återvända.
Vännen, det låter som du har det tungt. Hur det nu än är kan man inte springa från sina problem. Om du vill kan du maila till mig!!
Kramar!
