Grått, med en svag nyans av ljus
Som tåren som faller ner för min kind, lika tyst är ensamheten i mitt hjärta.
Som lövets sista virrvlande färd mot den kalla marken, lika tyst är ensamheten i min själ.
Som tåren som faller ner för min kind, lika tyst längtar jag efter lyckan igen.
Allting är inte vad det borde vara längre. Jag som trode att jag kommit ur dethär! Att jag på ett visst plan hade kommit över det! Visst att det är en sådan sak som säkert kommer att finnas med en lite grann, hela tiden, troligtvis jämt. Men inte såhär. Den här fasen trode jag att jag hade lämnat.
På måndag infaller iallafall det fruktade mötet med mina föräldrar, läkare och sköterska på sjukhuset. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar det! Nu kommer allting att tas upp. Alla värden, all mat, alla tankar. "Är det verkligen sant? Känner du verkligen såhär eller hittar du på? Ljuger du för oss? Stämmer det du säger?" Jag vet att alla dessa frågor och mer där till kommer att komma upp! Det käns ändå som en lite tröst att U kommer vara med, hon kommer att vara där bara för min skull! Orkar inte jag prata så får hon ta över.
Blä!!!!
Det ska bli skönt när det här är över! Men då börjar fortsättningen på det hela, och det komemr inte att vara en dans på rosor. Det kan jag lova. Men det är väll så livet är ibland. Jag bara önskar att det inte vore så ofta!
Och samtidigt som ångesten och tankarna vrider om hela mig så finns det ett liten strimma av ljus och förhoppning! Jag hoppas att han vet om det, även om jag inte vågat säga någonting till honom än. Just nu är det hans röst, telefonsamtal och sånger som håller mig på bärande plan. Undrar hur det hade sett ut om jag inte fått kontakten med dig? Troligen mycket värre.
Nu börjar tankarna bli för många igen! Jag behöver ett telefonsamtal och lite glädje för att orka resten av kvällen. Så det är bäst att jag går och letar rätt på telefonen!
/ S
Som lövets sista virrvlande färd mot den kalla marken, lika tyst är ensamheten i min själ.
Som tåren som faller ner för min kind, lika tyst längtar jag efter lyckan igen.
Allting är inte vad det borde vara längre. Jag som trode att jag kommit ur dethär! Att jag på ett visst plan hade kommit över det! Visst att det är en sådan sak som säkert kommer att finnas med en lite grann, hela tiden, troligtvis jämt. Men inte såhär. Den här fasen trode jag att jag hade lämnat.
På måndag infaller iallafall det fruktade mötet med mina föräldrar, läkare och sköterska på sjukhuset. Jag vet ärligt talat inte om jag orkar det! Nu kommer allting att tas upp. Alla värden, all mat, alla tankar. "Är det verkligen sant? Känner du verkligen såhär eller hittar du på? Ljuger du för oss? Stämmer det du säger?" Jag vet att alla dessa frågor och mer där till kommer att komma upp! Det käns ändå som en lite tröst att U kommer vara med, hon kommer att vara där bara för min skull! Orkar inte jag prata så får hon ta över.
Blä!!!!
Det ska bli skönt när det här är över! Men då börjar fortsättningen på det hela, och det komemr inte att vara en dans på rosor. Det kan jag lova. Men det är väll så livet är ibland. Jag bara önskar att det inte vore så ofta!
Och samtidigt som ångesten och tankarna vrider om hela mig så finns det ett liten strimma av ljus och förhoppning! Jag hoppas att han vet om det, även om jag inte vågat säga någonting till honom än. Just nu är det hans röst, telefonsamtal och sånger som håller mig på bärande plan. Undrar hur det hade sett ut om jag inte fått kontakten med dig? Troligen mycket värre.
Nu börjar tankarna bli för många igen! Jag behöver ett telefonsamtal och lite glädje för att orka resten av kvällen. Så det är bäst att jag går och letar rätt på telefonen!
/ S
Kärlekens nya vingar
Saknad en ena.
Längtan en andra.
Kärleken prövar sina nya vingar.
Upp och ner.
Upp och ner.
Kärleken prövar sina nya vingar.
Vänksap en tredje.
Önskan en fjärde.
Vad som än händer finns Du alltid där.
Kärleken prövar sina nya vingar.
Sakta men säkert lär den sig flyga på nytt.
Det händer så mycket saker just nu. Jag vet inte hur mycket jag orkar eller inte. det finns så mycket ovisst som gnager hela tiden. Som driver mig halvt till vansinne. Och samtidigt finns där den nya spirande känslan av kärlek. Så som jag aldrig har upplevt den förrut!
Jag hoppas att jag orkar!
Jag hoppas att jag klarar ut dethär.
Så att kärleken inte behöver ta stryk utan kan få blomma precis som den gör nu!
Längtan en andra.
Kärleken prövar sina nya vingar.
Upp och ner.
Upp och ner.
Kärleken prövar sina nya vingar.
Vänksap en tredje.
Önskan en fjärde.
Vad som än händer finns Du alltid där.
Kärleken prövar sina nya vingar.
Sakta men säkert lär den sig flyga på nytt.
Det händer så mycket saker just nu. Jag vet inte hur mycket jag orkar eller inte. det finns så mycket ovisst som gnager hela tiden. Som driver mig halvt till vansinne. Och samtidigt finns där den nya spirande känslan av kärlek. Så som jag aldrig har upplevt den förrut!
Jag hoppas att jag orkar!
Jag hoppas att jag klarar ut dethär.
Så att kärleken inte behöver ta stryk utan kan få blomma precis som den gör nu!
Nästan som på rosa moln
Mitt i all förvirring och oro har någonting nytt tagit plats. Någonting spännande och ovant. Någonting som får hjärtat att längta, som får kroppen att pirra. Det går liksom inte riktigt att sätta ord på, men det är en skön känsla, en rolig känsla. Någonting som är precis vad jag behöver just nu för att orka! Än sålänge vet jag inte riktigt vad det är eller kommer att bli. Men det gör ingenting för just nu räcker bara känslan långt!
