Ledsen
Tårar
Fjärde veckan i skolan har nu börjat och jag är helt färdig. Hur ska det här gå? Hur ska jag klara 10 månader till om krafterna tryter redan nu? Jag är ledsen och orkeslös. Jag vill så mycket mer, jag borde klara så mycket mer. Men det går inte. Jag klarar det inte. Varför?? Varför kan alla andra? Kanske kan de inte det, och kanske kan jag också. Men av någon anledning så klandrar jag mig själv för att inte vara tillräcklig och inte orka. Men varför är det mer okej att någon annan inte ska klara av det än jag? Varför har vi högre och mer krävande krav på oss sjäva än på andra? Jag är trött på att gömma mig, trött på att vara duktig och klara av allt, samtidigt skulle jag vara helt utblottad och väldigt rädd om jag sänkte den garden. Det är den jag är. Men frågan är hur jag skulle vara om jag var allt det där, fast lite mindre? Skulle det gå? Jag är inte helt säker faktiskt, men vem vet? Jag måste lära mig att säga nej. Att våga säga ifrån. För visst är man inte mindre värd bara för att man säger nej? Visst älskar Gud inte mig mindre bara för att jag inte alltid är glad eller trevlig, eller klarar av allt? Jag är ett Guds barn, och det är det svåraste, men samtidigt borde det vara det enklaste att klara av. Alla är vi Guds barn, vi måste bara våga tro på det med hela våra hjärtan.
Just nu är jag ledsen, och jag har ingen ork eller lust kvar. Men även om det tar emot och är smärtsamt så kanske det behöver få vara så ett tag. Jag ger upp! Men bara för ett litet tag. Kanske är det det som krävs för att hitta tillbaka och orka ta nya tag?
Tårar från himlen är tårar av saknad.
Tårar från himlen är tårar av längtan.
Tårar från ögat är tårar av oro.
Tårar från ögat är tårar av lättnad.
Tårar från hjärtat är tårar av lugn.
Tårar från hjärtat är tårar av frihet.
Alla tårar är inte detsamma, alla tårar har inte samma betydelse.
Alla tårar har sin egen mening, men alla har de något att säga.
Inte alltid någonting stort, kanske bara någonting litet, men något som berör.
Saknad, lättnad, oro och längtan.
Alla har de sin fria mening, men tillsammans ger de uttryck för samma sak:
Guds villkorslösa kärlek och vänskap.
© Sofia Bergström
Fjärde veckan i skolan har nu börjat och jag är helt färdig. Hur ska det här gå? Hur ska jag klara 10 månader till om krafterna tryter redan nu? Jag är ledsen och orkeslös. Jag vill så mycket mer, jag borde klara så mycket mer. Men det går inte. Jag klarar det inte. Varför?? Varför kan alla andra? Kanske kan de inte det, och kanske kan jag också. Men av någon anledning så klandrar jag mig själv för att inte vara tillräcklig och inte orka. Men varför är det mer okej att någon annan inte ska klara av det än jag? Varför har vi högre och mer krävande krav på oss sjäva än på andra? Jag är trött på att gömma mig, trött på att vara duktig och klara av allt, samtidigt skulle jag vara helt utblottad och väldigt rädd om jag sänkte den garden. Det är den jag är. Men frågan är hur jag skulle vara om jag var allt det där, fast lite mindre? Skulle det gå? Jag är inte helt säker faktiskt, men vem vet? Jag måste lära mig att säga nej. Att våga säga ifrån. För visst är man inte mindre värd bara för att man säger nej? Visst älskar Gud inte mig mindre bara för att jag inte alltid är glad eller trevlig, eller klarar av allt? Jag är ett Guds barn, och det är det svåraste, men samtidigt borde det vara det enklaste att klara av. Alla är vi Guds barn, vi måste bara våga tro på det med hela våra hjärtan.
Just nu är jag ledsen, och jag har ingen ork eller lust kvar. Men även om det tar emot och är smärtsamt så kanske det behöver få vara så ett tag. Jag ger upp! Men bara för ett litet tag. Kanske är det det som krävs för att hitta tillbaka och orka ta nya tag?
Kommentarer
Trackback
