Resan på livets väg

Jag vandrar på min stig.
Jag vandrar på stigen i mitt liv.
Så många hinder som jag hittils har stött på.
Så många fler jag kommer att få.
För att underlätta problemen behövs en vän.
En vän som säger: Hej! Vill du va min vän?
Vill du va min vän och vandra tillsammans med
mig på delar av min stig?
Jag hade en gång en sådan vän.
En vän som log mot mig, för att jag var jag.
En vän som tog min hand och sa:
Ja jag vill gå med dig, om du går med mig!
Varför försvann du?
Varför lämnade du mig kvar här?
Nu står jag här ensam, på stigen i mitt liv.
Stigen leder mig på små stigar.
Men varje stig är mörk, åt varje håll
och i varje vrå är allting mörkt.
Det ända som nu finns kvar är mörkret i mit liv.
Varför blev jag lämnad kvar här?
Varfrö försvann du och ljuset i mitt liv?

---

Det är för mycket tankar just nu. Vem är du? Känner jag dig? Jag vet inte om jag kan svara på den frågan längre?

Idag har jag hittills gått: 11 076 steg, vilket motsvarar ungefär 9km. Det tycker jag va duktigt gjort av mig! Visste inte att man gick så mycket när man var i skolan! 
Träffade en vän i skolan idag, som jag inte sett på länge! Det va välldigt mysigt, jag insåg då att jag hade saknat henne mer än vad jag visste! Tänker på dig och saknar dig alltid.  Hoppas att vi ses snart igen min vän! Pussa sig!
Den här veckan har varit förmycket, men nu blir det förhoppningsvis lite lugnare. Ska försöka ta det lugnt den här helgen, har en del att fundera över.

Va på stan och åt lunch med mamma idag! Vi hade mycket trevligt, trevligare än vi haft på länge. Det va som att vi på nått sett hittade en liten oas där vi kunde andas, det varade bara för två timmar men nu är det ändå bättre än va det va innan. Jag har fått mina fröäldrar att bli lite tränings sugna! Jag och mamma pratade om att gå matlagningskurs tillsammans! Varför har vi inte tänkt på det tidiagre!? Efter maten var mamma och jag på clas olssons och köpte varsin stegräknare till mig, mamma och pappa! Så nu blir träna av som gäller! Så himmla skönt! Äntligen kan jag träna utan att nån har något att anmärka på! Jag kan gå så mycket jag vill!
Vi ska ha tävling! Vem av oss kan gå flest steg på 1 vecka?! Jag ska vinna! Så enkelt är det! JIPPI!

Jag skulle vilja var så mycket som jag inte är!
Varför då?
Varför måste jag va så egoistisk att jag vill ändra på det jag har?
Varför kan jag inte vara nöjd?
Varför vill jag va så mycket som jag inte är?
Kan jag inte få vara som jag är!

What is hope?
Is this all I have left?
Are you going to save me from myselfe?
From my problems and my troubles?
Is this my last chance?
Is this my only hope?
Is this My only hope?

Jag vill att du ska förstå. Men jag vill inte berätta. Vad är det som är så svårt... Varför ska en flicka på sexton år behöva säga till sin fröken att hon behöver gå hem, sätta sig på en stol och reda ut sitt liv i helgen. Varför? Jag vet ju inte ens själv. Men på nått sett så är det sant. Det är bara det, att det skulle va så mycket lättare att känna såhär om jag visste varför? Jag har inte en ända bra orsak. Mitt liv består just nu av en massa saker som jag inte vet. Hon frågade mig om jag hade nån bästa vän, eller nån vän alls att prata med eller nån vuxen. Hon sa att hon blev orolig. Jag vet inte? Var det enda svar jag kunde ge. För jag vet inte, just nu vet jag inte vem jag ska vända mig till. Vem som vill va min vän eller inte. Jag bara önskar att allt kunde va som det var. Kan du inte bara backa tiden åt mig, snälla! Varför kan jag inte få va den där lilla söta blonda flickan, som det bästa hon visste va att få springa och känna den varma vinden blåsa genom sitt utsläppta hår. Få leka tills hon var så trött att hon inte orkade stå. Som var fri utan bekymmer.Snälla kan jag inte få backa tillbaka dit! Jag känner inte igen mig själv längre, jag vet inte vart jag står och jag vet inte vad jag vill. Varje gång jag tror mig veta så tappar jag fästet under mina fötter, och faller åter i det tomma intet. Jag vet inte längre vem jag är, eller varför allt blev såhär. Snälla säg mig: Vem är jag? Och vad gör jag här?

Jag skulle vilja vara så mycket som jag inte är. Jag som trodde att allt var bra! Att jag hade bearbetat färdigt allt ihop. Tänk så fel man kan ha. Jag trodde jag va färdig, att jag kunde göra vad jag vill, men det kunde jag tydligen inte. Tänk att en film kan beröra så mycket känslor, väcka så många minnen som man helst av allt bara vill förtränga. Men vissa saker går visst inte att förtränga, för rädslan kommer alltid att finnas kvar. Som ett litet ärr på själen som alltid kommer att finnas kvar, finnas för att påminna om vad som har hänt. Den där filmen fick mig att tänka på dig.  Tänka på vad som hade hänt, om det bara hade gått en aning fortare. Det gör mig lika rädd att tänka på varje gång. Du har och betyder så mycket för mig. Jag vet ine vad jag skulle göra annars. Jag som trode att jag hade glömt, att jag mådde bra. Det trode jag att jag gjorde...ända tills idag.

Ja men då har man spenderat dom två senaste dagarna på vårdecentralen! Jippi! Jag börjar nog snart bli stammis där! Men som min mamma påpekade: "Det kostar ju inget för dig!" Det har hon ju helt rätt i. Så det är väll bäst att passa på medans man kan! Men som sagt nu sitter man här med en avlippt tånagel och en stödskena runt handen. Va mer kan man säga? Men jag har nog alltid varit så. När de andra barnen på grundskolan hade två sidor journal hos skolsköterskan så hade jag 8! Så va mer finns det att säga? Jag är väll född sån.

Nu har jag varit i staden och köpt en hel massa nya pärlor! Så nu ska jag va så jätte kreativ och göra en massa fina saker! På ägen hem stannade jag och mamma vid ett kondis för att köpa fikabröd. Så nu har jag ätit både en fralla och en bulle. Känndes helt okej till att börja med, men nu känner jag mig som en uppblåst  och fet ballong. Jag hatar att känna sådan ångest!  Äckelunge som bara orkar proppa i sig så mycket på en gång! Jaja det blev ju inte så mycket till lunch.. så det får väll inte bli så mycket till kvällsmat heller.  Nu ska jag ut och gå!

Igår va det myskväll med tjejerna! Det va kul en jag skulle ha valt en annan dag, jag borde ha förstått att det inte skulle funka om alla va på fest kvällen innan. Alla utom jag...Men som sagt det blir ju aldrig riktigt som man har tänkt sig.

Jaa nu är jag ännu en i mängden som har skaffat sig en blogg. Och som hos många andra så kommer inehållet att variera, men ni kan räkna med mycket tankar och funderingar kring en mänd olika saker! Även en del dikter... Sluta aldrig att tänka, fundera undra och förundras! Det finns mycket i livet som man inte riktigt kan förstå eller förklara. Men det finns alltid någon där i mörkret som räcker dig en hand och hjälper dig till ljuset när allt känns hjälplöst och förbi!
Många varma hälsningar Sofia