Annorlunda nu eller?
Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.
Ja men det här var verkligen länge sedan nu. Har väll kanske inte alltid varit så mycket att göra men det har helt enkelt inte blivit av att skriva. Mycket har hänt sedan sommarvärmen försvann. Mycket har hänt, helt klart. Skulle allt som har hänt beskrivas kommer jag somna medans jag skriver. Så det får helt enkelt va ett oläst kapittel, men nu är väll nu. Man ska leva i nuet va det nån som sa. Vilket nog är mycket sant!
Har varit en allmänt snurrig helg, även om det kanske inte har hänt så mycket så känns det som att jag borde ha fått ut mer av tiden. Men det blir ju inte alltid som man har tänkt sig.
Annars så är nog livet lite upp och ner, som vanligt med andra ord känns det som. Men vi får se hur det kommer gå nu när allt börjar komma igång. Ska träffa M på tisda. Är mycket nervös, men jag har lovat att gå tid iaf en gång så får vi se hur det går. Men det är nog behövligt tror jag, även om det känns jobbigt.
Jag har alltid varit den där lilla söta flickan som gör allt som alla andra vill och som är så hjälpsam och perfekt. Men jag är inte den flickan idag. Men frågan är vem jag är egenligen? Hade ett behövligt samtal med E häromdagen. Det kändes jätte jobbigt, men det va bra. Nu ska jag klara det här, Frågan är ju bara vad det är jag ska klara? Vad är tillräckligt för att duga?
Läser psykologi just nu Det är verkligen intressant, men det som är jobbigt att jag känner igen så många saker som sägs och som läses, disskuteres och skrives om. Det är lite skrämmande men ändå lite lättare, för då får jag ju också lära mig vad man ska göra åt vissa saker, och det kan ju hjälpa mig. Ja ja, vi får väll se hur det går.
Barn och stjärnor föds i mökret
utan skydd mot våld och vapen.
Mitt i mörkret bjuder livet
oss att växa som en låga.
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Bär vi barnet i vårt hjärta
blir vi bot för varldens plåga.
Gud är hos oss, ljus i natten
för att hjälpa oss att våga
Ljuset bär oss. Gud är nära
i ett litet barn som ser oss.
Det är nog lite så jag känner.
Sommar
Nu va det länge sen igen. Får liksom aldrig tiden att skriva, tyvärr.
Träffade en underbar vän från Taizéresan igår. Vi hade en underbart mysig eftermidda med både fika och mycket prat om det ena och det andra! Tack för att jag fick träffa dig och för att jag får lära känna dig mer och mer. Du får mig att le, får mig att se på saker på ett annat sätt en vad jag gjorde innan och du kommer alltid med de finaste citaten när dom som mest behövs utan att du vet om det! Längar tills vi ses igen min vän!
Imorrn bärdet av till kreta med mamma em hel vecka!!! Ska bli så himmla kul bara du och jag! Och bra väder ska det bli också hela veckan!!! Efter det blir det grillfest hos mina kusiner med utklädning, årets tema: JUL! Men det ska väll inte bli så svårt, jag behöver nog inte klä ut mig kan ju komma som pepparkaka!Haha För det är väll så jag kommer se ut när jag kommer hem kan jag tro!!! ÅÅÅÅ vad jag längtar!! Men nu är det nog bäst att jag går och packar klart det sista ! Ses när jag kommer hem alla vänner!!!
Taizé
Nu är den över. Hela den veckan jag har gått och längtat efter hela våren. Det blev inte alls som jag hade tänkt, men jag vet inte om det blev varken bättre eller sämre? Det va vilket fall en helt obeskrivlig upplevelse, någonting som man inte riktigt kan förklara. Mycket kom upp, saker som man visste fanns där inne, men som inte ville eller fick komma ut. Och även om man inte ville så gick det inte att stoppa det från att komma. Jag var varken redo eller beredd på det, men det spelade ingen roll. Det kom och det kanske var bra, i längden. Även fast det inte känns så nu, och deffenitivt inte kändes så då.
Men jag hade tur, för jag fick täffa er E o N. Och det är jag så obeskrivligt glad för. Tack för att ni fanns där. För att ni såg när jag va ledsen och lät mig vara det. Tack för att ni lyssnade och tog min hand när jag behövde det. Tack för alla kramar och värme jag har fått under den här resan. Tack för att ni brydde er! Ni fick en speciel plats i mitt hjärta.
Så nu är det upp till mig och fortsätta bearbeta det här. Hoppas att det går, vet inte om det går ensam men då måste man nog ta mod till sig och försöka be om hjälp.. eller bara hitta nån som lyssnar. Förhoppningsvis så löser det sig tillslut! Den här resan har fått mig att se på vissa saker på ett annat sätt, det har öppnat nya vägar.
Förhoppningsvis var det här en början på ett nytt kappitel i mitt liv. Jag hoppas verkligen att det har hjälpt, även om jag inte ser det just nu. Kanske har det satt tillräckligt djupa spår för att kommas ihåg när det behövs. Men vad som än händer kom ihåg en sak! Du är aldrig ensam! Och du är inte mindre värd eller mindre betydelsefull än någon annan. Du är bra precis som du är!
Längtar
Men annars inget dirket nytt, mitt liv är skit. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Ja, jag vet jag har skrivit det ett antal ggr, men det är så det är. Och jag skriver inte det för att jag är emo. Det är så jag mår, därför skriver jag det!
Har försökt att ta mod till mig och besöka den där personen, för att börja nånstans, men hon är ju aldrig där, och när hon är där har hon inte tid. Undra hur mycket mod jag har kvar? kommer jag att orka försöka en sista gång?
Vi får väll se hur det går.
Upp och ner o Hit och dit
Så nära men ändå så långt borta.
Mina innre bekymmer har nog pendlat en del. Vissa dagar känner man sig fri som en fågel. Vissa dagar känner man sig instängd som i en bur, tvångsbehandlad och utsatt. Hatad och älskad. Men av vem? Det krävs så mycket för att känna sig älskad och värdefull, och tro på det själv ända in i själen. Men det krävs så lite för att falla.
Men ibland får man lov att chansa. Våga kasta sig ut, utan att veta vad som väntar! Bära eller brista.
Ibland känner jag mig utbytt, som att jag inte är en av er, men att det passar ibland vissa stunder. Ibland känner jag mig glömd. Som att det skulle ha funnits tid, men den fans inte. Men ni har det bra, och det är väll kanske huvudsaken. Det är jag som är feg som inte vågar att ta för mig! Att inte våga ställa sig upp och säga " Här är jag och jag vill också va med!" Men det är inte så jag är, jag har försökt att ändra, men det är som att det inte är menat att det ska gå. Innsidan kämpar och vill men hittar aldrig ut.
Igår va det tjejfest hos Sofia! Det va faktiskt riktigt trevligt, spontant. Jag är inte så van att gå på fest sådär, så det kändes lite ovant och lite felplaserat. Men det är väll sånt man vänjer sig av med. När man vågar acceptera vem man är och bara ha kul! Men jag gjorde ett tappert försök och det funkade ganska bra! Hoppas det blir fler tillfällen snart igen!
Två sidor av ett jag
Jag vill bara säga till ni få som skulle läsa den här bloggen: Ni ska inte oroa er för mig! Även om jag vissa stunder mår riktigt dåligt så finns det stunder som är bätttre. Det är i de värsta stunderna jag skriver dikter som nedan, eller när jag mår dåligt, men ändå inte jätte dåligt. Det är bara det att man vet inte vart man ska ta vägen? Man vill att folk ska veta, men ändå vill man hålla det för sig själv. Det var inte med mening att skrämma nån med mitt förra inlägg. Även om det stundtals eller ganska ofta stämmer.
För att citera en mycket god vän till mig!
" Jag överlever!"
Vad ska man göra?
Jag vet inte vad jag ska göra?
Ska jag leva eller dö?
Livet är allt för komplicerat för att veta?
Jag kan inte leva, för jag vet inte vad jag har att leva för?
Jag kan heller inte dö, för vem är jag då?
Någon som va för feg för att se sina misstag och göra någonting åt dem?
Någon som inte lyckades ta tag i sina problem och göra någonting åt dem.
Så jag kan varken leva eller dö jag är fast i ett mellanrum.
Fast i ett rum mellan liv och död.
Du vet att du lever, för du andas och finns till, men är det det som definierar ett liv?
För att kunna leva måste du kunna känna sorg och smärta, men också kunna känna frihet och glädje!
Varför kan jag inte göra det?
Varför kan jag inte vara bättre på att gömma?
Gömma mina känslor och gå obemärkt?
Allting skulle vara så mycket lättare då!
Ja, jag vet att jag borde prata med någon om det här, innan det " går för långt."
Sätta mig ner och reda ut mitt liv, reda ut vad det är som gör att jag känner såhär?
Det är inte meningen att man ska behöva må såhär, inte när man fortfarande är ung och har livet framför sig!
Jag är inte ensam, vi är många som har fastnat i detta svarta hål.
Det svarta hål som sakta en säkert äter oss innifrån och ut.
När ska allt detta få ett vettigt slut?
Yess! tänkte jag igår. Nu har jag äntligen lyckats att ta kontroll över mitt liv och vägra. Men vad hände? Det gick ju bra.. nu är allt skit, bara av det lilla.
Jag vet inte längre vem jag är? Jag vet inte längre vad jag vill?
"Sväva lätt som en fjäder i en sommarvind."
Du och ljuset i mitt liv
Jag vandrar på min stig.
Jag vandrar på stigen i mitt liv.
Så många hinder som jag hittils har stött på.
Så många fler jag kommer att få.
För att underlätta problemen behövs en vän.
En vän som säger: Hej! Vill du va min vän?
Vill du va min vän och vandra tillsammans med
mig på delar av min stig?
Jag hade en gång en sådan vän.
En vän som log mot mig, för att jag var jag.
En vän som tog min hand och sa:
Ja jag vill gå med dig, om du går med mig!
Varför försvann du?
Varför lämnade du mig kvar här?
Nu står jag här ensam, på stigen i mitt liv.
Stigen leder mig på små stigar.
Men varje stig är mörk, åt varje håll
och i varje vrå är allting mörkt.
Det ända som nu finns kvar är mörkret i mit liv.
Varför blev jag lämnad kvar här?
Varfrö försvann du och ljuset i mitt liv?
Vänner
Träffade en vän i skolan idag, som jag inte sett på länge! Det va välldigt mysigt, jag insåg då att jag hade saknat henne mer än vad jag visste! Tänker på dig och saknar dig alltid. Hoppas att vi ses snart igen min vän! Pussa sig!
Den här veckan har varit förmycket, men nu blir det förhoppningsvis lite lugnare. Ska försöka ta det lugnt den här helgen, har en del att fundera över.
Äntligen
Vi ska ha tävling! Vem av oss kan gå flest steg på 1 vecka?! Jag ska vinna! Så enkelt är det! JIPPI!
Jag skulle vilja vara så mycket
Varför då?
Varför måste jag va så egoistisk att jag vill ändra på det jag har?
Varför kan jag inte vara nöjd?
Varför vill jag va så mycket som jag inte är?
Kan jag inte få vara som jag är!
Only hope
Is this all I have left?
Are you going to save me from myselfe?
From my problems and my troubles?
Is this my last chance?
Is this my only hope?
Is this My only hope?
Vad gör jag här?
Svarta hål
Otursungen
Varför?
Det blir nog aldrig riktigt som man tänkt sig
En till
Många varma hälsningar Sofia
